När säsongen drog igång i april så satte jag upp ett mål för säsongen. Jag skulle ner på en 59-varvtid innan den var slut. Det kändes som ett ambitiöst mål men som ändå kanske kunde uppfyllas med lite flyt.
På KM:et i början av maj hade jag bra flyt på racet och slog till med en låg 1:01-tid. Då kände jag att jag hade vittring på fina tider runt minuten och att en 59a inte skulle vara några problem att få till innan höstens intågande. Efter KM:et blev det ett uppehåll på ett antal veckor pga skolarbete som alltid krockade. När jag väl kom tillbaka för att slipa bort ett par tiondelar för att komma ner på en 00a, fyra veckor senare, så slutade det i en krasch på andra varvet när jag cruisade runt på typ 1:10… Mycket onödigt! Nästkommande tre veckor spenderades i garaget för att plocka ihop hojen igen.
Tillbaka på banan igen. Det var lite nervöst att vara tillbaka. Mest nervös var man för att krascha igen det första man gör, eller för att ha tappat farten fullständigt. Helt tappat farten hade jag inte utan åkte runt säkert o tryggt på 1:02-1:03. Dock tog det några veckor innan jag hittade tillbaka helt till gamla gängor. Man åkte runt och körde så fort man kunde, men utan något direkt förtroende för greppet.
Veckan innan SO i Karlskoga var egentligen första gången det kändes riktigt bra på hojen igen. Alla tankar på framhjulssläpp var som bortblåsta och körningen flöt på som det hade gjort tidigare, innan kraschen. Karlskoga blev en succé och efter det har allting bara känts så mycket naturligare. Man har liksom hittat det stadiet när man utvecklas och blir snabbare under tiden man inte kör. Man ligger hemma i sängen o ska sova när man plötsligt kommer på en idé om hur man ska göra för att kapa tid. När man får sådana uppenbarelser verkar det alltid så självklart. – Självklart, det är ju så jag måste göra! Sen tänker man lite mer på det och ser framför sig exakt hur det kommer gå till och att det kommer vara gott. Då när man väl tror på att det kommer att funka är det ju bara att omsätta det i verkligheten. Eftersom det mesta av körningen (och grepp) sitter i huvudet så brukar det också fungera.
Efter SO hann jag med två träningar på Sviestad innan det var dags för KM:et. Första träningen åkte jag med dåligt bakdäck men lyckades ändå åka 1:00,07. Det kändes förstås riktigt bra och jag började tänka i termer om att man kanske skulle revidera sitt mål inför hösten till att åka en 58:a istället (typisk hybris). Nåväl, nästkommande tisdag åker jag dit med ett sprillans nytt Pirelli medium från greven. Jag brukar alltid vara väldigt segstartad på träning. Första passet åker man mest runt och kör riktigt kantigt och osnyggt (mer osnyggt än vanligt alltså). Dock lyckades jag ändå åka 59,3 redan på tredje varvet! Sjukt. Det trevliga var också att jag körde stabila 59or resten av träningen också. När jag kom hem efter träningen var jag övertygad om att på sista KM:et ska vi nog kunna dra till med en hög 58a bara man får lite draghjälp.
Raceday
Anmälningslistan såg för bedrövlig ut. Skulle vi bara bli fem pers i 1000cc-klassen? Helt otroligt. Kom till Sviestad i god tid den här gången och slapp att sitta i kö 20min på väg ut till banan som man har tvingats till de senaste veckorna. Kom dit och då visar det sig att vi har fått en sjätte deltagare, Björn Trygg. Jag har inte vetat vem killen är men under säsongen har han utvecklats till att bli min eviga antagonist. Genom att ha suttit och nördat på mylaps har jag sett att vi hela tiden har legat någon placering ifrån varandra både på kval, race och träningar. Efter att ha studerat tiderna från senaste Rookie-racet insåg jag dock att han hade steppat upp några nivåer och körde numera riktigt fort på Sviestad.
Ut på kval
Det var ett riktigt segt kval. Körningen kändes kantig och jag blev trött överallt. Mest i växlingsfoten. Missade växlingar, missade inbromsningar, ja missade det mesta helt enkelt. Åkte 59,7 och var rätt så missnöjd, trots att det hade varit ett PB för fyra veckor sedan. Men flyttar ju alltid sina referenser för vad som är bra eller dåligt. Nåväl den räckte till en femteplats på griden.
Planen inför racet blev helt enkelt att: Ladda järnet i starten och ta sig så långt fram som möjligt in i första böjen, ta sikte på den framför och försök bara hänga med i tempot så länge som möjligt. Ungefär så gick det till också.
Starten går
När jag ställde upp i andra ledet på griden blev jag lite ledsen över att det var så långt fram till första led. Jag vet att starterna brukar gå bra men ta in så många meter fram till första böj verkade svårt. Precis framför mig i pole stod Superbike-föraren Jörgen Andersson. Starten går och jag ser hur jag bara tar in o tar in på honom. Upp på treans växel innan det är dags att bromsa. Kommer in i första böjen som fyra efter Jörgen, Otto och Håkan Stensby. Hänger kvar där genom crossböjen och torparn. Ut på långa rakan och grabbarna framför börjar segla iväg lite. Bromsar dock sent och tar in hela försprånget igen på Stensby och ligger preciiis bakom in i nya sektionen.
Laddar så mycket jag kan ut på start o mål och på väg in i esset är jag ännu en gång senare på bromsen än Håkan. Vi fortsätter ner mot torparn och mitt i kurvan dundrar plötsligt Björn om på innern i full fart. Han berättade efteråt att han sett att jag varit på gång att utmana Håkan i några kurvor och att nu gällde det att förkomma och inte förekommas. Förstås helt rätt tänkt! Hans höga fart resulterar dock i århundradets sämsta utgång ur torparn så jag tog tillbaka placeringen i utgången. Kortvarig lycka dock för i mitten av rakan bränner han förbi ändå. Försöker hänga kvar men tappar lite. Det går några varv och plötsligt ligger Stensby mitt i banan i nya sektionen. När jag rundar honom ser jag Björn i Bergskurvan. Då taggar jag till lite extra och tänker att det vore ju grymt häftigt om man kunde få stå på pallen! Laddar på så mycket jag kan men tappar dessvärre bara mer och mer. Gör lite småmissar här och var och tappar flytet i körningen och blir trött. Sjukt att man kan bli så trött så snabbt. Tappar helt greppet om Björn och då taggar jag ner lite på körningen också.
Yngst i klassen. Mest otränad. Typiskt dåligt.
Foto: Daniel Zilén
Jag fick aldrig min 58a. Jag var inte ens nära så det var lite tråkigt (åkte 59,6). Vad som dock var fantastiskt roligt var att se att man ändå hänger med hyfsat även på race när det är lite trångt på banan. Så trots att vi bara var sex stycken startande var det ett mycket roligt race.
Vi får se vad som händer till nästa säsong men en sak är säker; jag tänker ta det till en seriösare nivå.
- Konditionsträningen börjar idag! Det är inte okej att konditionen ska hålla tillbaka race-resultat och varvtider.
- Riktig uppvärmning innan varje pass! Alla andra idrottare gör det, varför skulle inte vi göra det?
- Använda laptimern mer vetenskapligt för att avgöra vilka spår som är snabbast.
- Sist men inte minst (faktiskt typ viktigast); Bli bra på att åka snyggt och konsekvent! Utnyttja hela banan, åka följsamt och effektivt. Alltid åka ”rätt” spår och inte godtyckliga spår.
Jag lägger ner för säsongen nu när jag är på topp. 59,3 på Sviestad var ju enligt plan så det får man vara nöjd med. Jag är också nöjd med 1:09,9 på Gelleråsen. Bra säsong helt enkelt!
Vi ses på banorna i vår igen. Då kör vi ännu hårdare. Längtar redan!
#36 Daniel Conradson
Team Conradson 
You must be logged in to post a comment.